Jag gillar inte när folk inte vågar. Ni vet dom där som inte vågar chansa, för dom är för rädda för att misslyckas. Jag menar i alla lägen. Allt från att träffa killar/tjejer, till att flytta eller skaffa nytt jobb.

Vad finns det att vara rädd för egentligen? Misslyckas man, så har man iallafall försökt. Dessutom lär man sig mycket av att misslyckas. Vad finns det annars att vara rädd för? Att det inte blir som man tänkt sig? Så ska man inte tänka! Är man rädd för vad alla andra ska tycka? Skit i alla andra! Det finns ingen som känner dig så bra som du gör. Därför ska du alltid lyssna på dig själv. Våga sträva efter det du vill. Visst är det underbart att göra något som alla andra tycker är bra. Men du ska må bra av det. Annars är det meningslöst. Som en fis i rymden, typ.

Jag vet hur jäkla jobbigt det är att ha någon som säger åt en vad man ska göra och inte göra. Sakerna man själv anser är bra, blir inte uppskattade. All beröm man kämpar efter att få höra, hör man aldrig. Man får bara höra allt tjat om vad man borde göra istället. "Vakna upp ur din drömvärld någon gång. Du kommer aldrig lyckas! Inse att Fjugesta är samhället där du föddes och där du kommer dö".

Pressen från en annan människa är förjävlig att ha gnagande inom sig. Ibland vill jag bara ge upp och säga "Okej, du har rätt". Men sen tänker jag på allt som varit...och vad jag vill med mitt liv. Då ruskar jag av mig allt och tänker "En dag ska jag visa dig". Kämparglöden som uppstår då, är obeskrivlig...

Visste du att de människor som verkar starkast är oftast de mest känsliga?
Visste du att de människor som uppvisar mest vänlighet är oftast de som blir illa behandlade?
Visste du att de som tar hand om andra hela tiden är oftast de som behöver det mest?
Visste du att de tre svåraste sakerna att säga är: Jag älskar dig, jag är ledsen och hjälp mig?
Visste du att det är dig det här handlar om Pernilla?