Kriget med mig själv

När jag var 5 år var mitt största problem vad jag och Andreas (min barndomsvän) skulle leka.

När jag var 10 var mitt största problem vem jag skulle byta klistermärken med på rasten. Man ville ju ha dom finaste! Jag minns att mitt album var superfint. Jag hade fina klistermärken med ludd på. En hel sida till och med. Jäklar vad mallig jag var för det.

När jag var 13 var jag en riktig skitunge. Jag började hänga ute på Fjugesta med mina vänner. Vi började umgås med dom som var äldre, vilket man då tyckte var riktigt hög status!

När jag var 15 trodde jag att jag var vuxen. Jag blev förbannad när alla sa att jag fortfarande var ett barn. Jag levde loppan och hade så jäkla kul! Många ungdomsbekymmer fanns det såklart. Men dom var så små att jag kunde skita i dom. Jag levde livet helt enkelt.

Nu är jag 19. Idag blir jag fortfarande arg om någon säger att jag är liten. Jag är ju faktiskt stor nu! Kanske inte en erfaren 30-åring. Men jag är betydligt klyftigare nu än när jag var 15. Men om folk börjar säga att jag är vuxen, kommer jag bli förbannad och säga att jag fortfarande är liten. Det är så jag fungerar.

Jag har insett att gymnasiet är över nu. Det är faktiskt ett avslutat kapitel. Jag är helt klar med skolan. Jag har en superbra utbildning med bra betyg. Jag är fri och gör precis vad jag vill! Hur underbart är inte det liksom? Men då kommer den stora frågan upp: Vad vill jag göra nu? BAAM. Där blev det kortslutning i hjärnan och därför tackar jag för mig. Hej!

If you can dream it, you can be it

Jag gillar inte när folk inte vågar. Ni vet dom där som inte vågar chansa, för dom är för rädda för att misslyckas. Jag menar i alla lägen. Allt från att träffa killar/tjejer, till att flytta eller skaffa nytt jobb.

Vad finns det att vara rädd för egentligen? Misslyckas man, så har man iallafall försökt. Dessutom lär man sig mycket av att misslyckas. Vad finns det annars att vara rädd för? Att det inte blir som man tänkt sig? Så ska man inte tänka! Är man rädd för vad alla andra ska tycka? Skit i alla andra! Det finns ingen som känner dig så bra som du gör. Därför ska du alltid lyssna på dig själv. Våga sträva efter det du vill. Visst är det underbart att göra något som alla andra tycker är bra. Men du ska må bra av det. Annars är det meningslöst. Som en fis i rymden, typ.

Jag vet hur jäkla jobbigt det är att ha någon som säger åt en vad man ska göra och inte göra. Sakerna man själv anser är bra, blir inte uppskattade. All beröm man kämpar efter att få höra, hör man aldrig. Man får bara höra allt tjat om vad man borde göra istället. "Vakna upp ur din drömvärld någon gång. Du kommer aldrig lyckas! Inse att Fjugesta är samhället där du föddes och där du kommer dö".

Pressen från en annan människa är förjävlig att ha gnagande inom sig. Ibland vill jag bara ge upp och säga "Okej, du har rätt". Men sen tänker jag på allt som varit...och vad jag vill med mitt liv. Då ruskar jag av mig allt och tänker "En dag ska jag visa dig". Kämparglöden som uppstår då, är obeskrivlig...