För er som inte vet...

3/3 blev jag moster till världens finaste tvillingar, Seth och Kid. Jag kände lycka samtidigt som jag kände livsskräck. De föddes nämligen i vecka 21+6. Ingen har klarat sig så tidigt i Sverige. Det är heller inte många som klarat det i världen. Kid orkade inte hela vägen och han är nu en ängel som vakar över oss alla. Ingen ska behöva förlora sitt barn. När det händer ens egen syster rasar ens värld. Det gjorde iallafall min. Hon är min trygghet, min stöttepelare, mitt allt. Det har varit den värsta perioden i mitt liv och jag har levt i en bubbla med min familj de här månaderna. Varje sekund var en evighet. Sekunder blev minuter, minuter blev timmar, timmar blev dagar, dagar blev veckor och nu har veckor blivit månader. Seth är idag i vecka 35. Han har alltså ett par veckor kvar till hans beräknade datum. Seth har klarat av halva graviditeten utanför magen. Seth är ett övermänskligt mirakel. Han är frisk och gör framsteg varje dag. Snart får de komma hem igen och vara tillsammans, hela familjen. Jag har fått perspektiv på livet. Jag har sett vardagsproblem som publicerats på sociala medier under den här tiden. "Jag sov inte inatt för bebisen höll mig vaken", "Jag hatar när det regnar", "Jävla pollen" osv. Jag är avundsjuk på dessa vardagsproblem och samtidigt tycker jag att det är patetiskt. Tänk på vad ni har, innan det är försent. Njut av era vardagsproblem. Allt kan faktiskt slå om på bara några timmar och då kommer ni sakna era vardagsproblem. Och till er som går och säger "Jag vill att ungen ska komma nu nu nu, jag är trött på att vänta och vara gravid" - var försiktig med vad ni önskar. Alla tre höll på att gå bort men Mickiz och Seth överlevde mirakulöst. Jag är moster till de tre bästa barnen i världen, jag har en otrolig svåger och jag har världens starkaste syster.