Känslofull

"Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Jag kan inte sjunga sorglösa ord. Jag hör inte mitt eko slå mot gatan. Kan inte minnas vem jag var igår".


- Men bara om min älskade väntar


Överkänslig, analytisk, övertänkande, nojig, känslomässigt överdriven. Jag kanske är det. Jag vet knappt själv vad jag ska kalla det, min kära egenskap som bäddar både för gott och ont här i livet. Man behöver väl inte kategorisera det men om jag själv skulle hitta ett ord som inte sätter så stor prägel på det hela så skulle jag kalla mig känslofull. Det är ett fint ord. Det är något jag kan relatera till. Känslor är vackra. Speciellt när människor vågar uttrycka dem. Många vuxna tappar sina äkta uttryck med åren. Det är därför jag beundrar barn. Barns känslor är tydliga, uttrycksfulla och ärliga. Jag önskar varje dag att jag kunde spela ut känslor så som barn kan. Det är något alla vi vuxna borde sträva efter mer. Att stänga in för mycket känslor förstör. I längden är det inte ens hållbart och i slutändan går man sönder. Det är då man inte ser sin spegelbild i vattnet. Det är då man inte kan sjunga sorglösa ord. Det är då man inte hör sitt eko slå mot gatan. Det är då man inte kan minnas vem man var igår. Jag vill inte bli den jag var igår men jag vill gärna kunna se min spegelbild i vattnet, sjunga sorglösa ord, höra mitt eko slå mot gatan och så vill jag faktiskt kunna minnas den jag var igår.

Här är mitt nya liv

För några dagar sen flyttade jag från Stockholm till Närke. Livet i huvudstaden var inte som jag ville, så jag lämnade det bakom mig och börjar nu om på ny kula. Helt och hållet. Mitt liv vände på mindre än 24 timmar. Ny stad, nytt jobb och nybliven singel. Alla "bekvämligheter" försvann på bara några timmar.


Från Stockholm till Fjugesta. Jag bor nu hemma hos mamma, medan jag väntar på att få tillgång till min lägenhet i Örebro (om några veckor). Från barnskötare till boendestödjare. Jag lämnade skolan i Stockholm förra veckan och är nu tillbaka inom LSS i Fjugesta. Eventjobbet i Stockholm blir det troligtvis mer av i framtiden, så det blir att pendla lite då och då.
Från sambo till singel. Efter nästan fyra år i ett förhållande så är jag nu solo.

Varför vände allt så fort då? För att jag inte var lycklig. Jag fick mig en käftsmäll när jag besökte Norrland för några veckor sen. Jag kände mig mer hemma i Skellefteå än i Stockholm. Skellefteå har jag inte besökt många gånger i mitt liv, så jag förstod ganska fort att det inte var logiskt att få mer hemmakänsla där än i Stockholm. Jag satte mig ensam på hotellrummet och började fundera på vad jag kände i Norrland som jag inte kände i Stockholm. Jag kollade ut genom fönstret och såg att de visade Dirty Dancing på Snöbio. Jag sprang ut för att hinna se slutscenen och slukades av gemenskapen. Jag hann inte stå där ensam i mer än en minut innan en person ropade "Kom upp till oss". Jag klättrade upp på snökullen och omfamnades av glada och jordnära människor och djur. Där och då förstod jag varför jag inte trivdes i huvudstaden. Efter det föll allt annat på plats. Eller ja, allt rasade. För det var det som hände där och då. Min bas sprack och jag kände hur olycklig jag faktiskt var i min vardag.
Steget var läskigt. Förra veckan var väldigt jobbig och jag har inte sovit bra den senaste tiden. Jag genomförde en flytt, gick igenom en separation och sa upp mig från mitt jobb. Grundpelarna försvann och det är inte lätt för psyket. Men vet du vad? Jag har aldrig tidigare känt att något val har varit så jävla rätt för mig.
Det här är precis vad jag vill just nu. Snart får jag flytta in i min lägenhet, som ligger i centrala Örebro. När jag fick lägenheten kände jag ren och skär lycka. Jag minns inte sist jag kände det. Jag ler så fort jag tänker på lägenheten. Jag ska bo på en av Örebros mest eftertraktade gator! Jag är även bilägare igen. Till ännu en Ford KA. Den här gången blev det en svart och lite nyare modell än den förra (må den vila i frid). När jag hade hämtat den i Örebro och var på väg hem satt jag och skrattade hela vägen. Samma lycka flög genom kroppen som jag känner med lägenheten. Bilen är en nyckel till frihet. Vill jag dra kan jag det, precis när jag vill. När jag åkte ner och gjorde mitt första arbetspass på jobbet (sen september) så kände jag "Det här är precis vad jag vill göra just nu". När passet var färdigt gick jag till parkeringen, hoppade in i min Ford KA och åkte hem mot Hulvik. Jag skrattade. Jag satt i MIN bil, på väg hem från MITT jobb och får snart flytta in i MIN lägenhet. För första gången känns det jag gör, känner och upplever som mitt. Allt är för min skull. Jag har valt det här och jag vill ha det så. Jag har skapat mitt liv efter mina önskemål och värderingar. Det är helt nytt för mig. Jag har lagt mig själv åt sidan ett bra tag men nu fick det vara nog.

Tänk vad fort det kan vända. I många månader har jag inte alls mått bra. Jag har varit den värsta versionen av mig, mot mig. Jag har inte förstått varför. När jag lämnade Stockholm för några dagar sen släppte jag allt. Jobb, boende och förhållande. Allt var på noll igen. Jag hade ingen aning om hur livet skulle gå ihop för mig. Inte ens en vecka har gått och jag har fixat boende, jobb, bil och trivs som singel. På några dagar fick jag bort det där vidriga jag gått och känt inom mig i flera månader, det där som tryckt ner mig som människa. Hur? Jag har stannat upp, känt efter och lyssnat på mig själv. Inget kan stoppa mig nu.

Man blir fan introvert

För några år sen kunde jag skratta åt skämt jag ansåg vara sjukt roliga, visa folk vad jag tyckte om, stå för saker jag sa och väldigt ofta kunde jag lägga kommentarer utan att tänka. Med kommentarer menar jag exempelvis "Ja, så är det att bo i ett trångt samhälle med idioter som är rasister". Idag vågar jag inte göra något av ovanstående grejer.
Varför?
För att allt är förändrat.
 
Jag kan inte längre använda ordet "man" när jag exempelvis vill säga "man undrar ju" utan att folk ska skrika rätt ut att jag är, bland annat, opålitlig feminist om jag inte utesluter det ordet. Det faller inte mig naturligt att istället säga/skriva "en undrar ju" eller "jag undrar ju". Istället står jag fast vid att mina texter och mina uttryck blir makalöst bättre om jag får skriva "man", därför fortsätter jag göra det. Dock stannar jag upp varje gång jag kommer till det ordet när jag formulerar mig i tal eller skrift.
Varför?
För att fram till nu har jag kunnat använda ordet utan att någon talar om för mig att jag inte är korrekt i svenskan, att jag inte förstår uppbyggnaden av meningar och att betydelsen i meningen försvinner. Jag har under min uppväxt utvecklat mycket runt ordet "man" i meningar, om jag ändrar det nu får jag inte fram mitt budskap naturligt. När jag förklarar det får jag höra "en dag kommer du förstå kvinnans förtryck och då kommer du ångra att du använt det ordet".
Det handlar inte om att jag sätter feminismen på väggen och kastar pilar. Jag, personligen, får ett bättre flyt i orden om jag får fortsätta så som jag lärt mig. Jag vill inte ändra på det. Varför måste jag vara en mansdyrkare som hatar feminister för att jag använder det ordet? Det handlar NOLL om det, så låt mig vara jag. Jag har inte klagat när ni valt att utesluta ordet. Varför klagar ni för att jag väljer att fortsätta använda det? Ni har gjort mig begränsad. Jag stannar upp i meningar (i både tal och skrift) för att jag är rädd för att bli verbalt påhoppad. När jag försöker förklara mig blir jag inte bemött på ett förstående sätt heller, utan ännu mer idiotförklarad.
Vad har det lett till i mitt liv?
Jag är rädd för att använda ordet och det leder till att jag stannar upp. Tankarna börjar... "Jag kanske borde skriva "en" istället", "Jag kanske sårar någon", "Jag vill inte få de där kommentarerna, så varför byter jag bara inte ut ordet?", "Men jag är ju inte mitt sanna jag om jag ändrar mig för vad andra tycker".
Alla dessa tankar snurrar, många gånger i veckan.
Vad händer?
Jag går in i mig själv. För om jag pratar om det blir responsen bara skit som fastnar i mig. Nu är det så att jag inte vill ändra på det här i mitt vokabulär. Speciellt inte för andras skull. Du får tycka precis vad du vill angående användningen av ordet, men hoppa inte på mig för något som jag inte alls yppat ett ord om. Jag har faktiskt inte sagt till dig att det är dåligt att du byter ut ordet eller att du tycker som du gör. Trots det fortsätter snacket om hur dålig jag är som inte är öppen för förändring till kvinnans fördel, när det inte ens handlar om det från mitt håll. Ordet rullar bra i mina meningar och handlar inte om att hata feminism. Hur fan ska jag kunna förklara det på ett tydligare sätt? Jag är nämligen trött på att ständigt ta den här skiten och diskussionen. Gillar du inte att jag använder mig av det behöver du inte läsa eller lyssna på mig. Sen är det väldigt lågt att säga att jag inte förstår att kvinnan lever i förtryck och att min svenska inte är korrekt. Där är du alldeles för dömande OCH har fel. Min svenska är exceptionell och jag ÄR kvinna för i helvetet.
 
Jag lever nu upp till mitt nyårslöfte. Stå upp för den jag är och vad jag tycker, utan att låta samhället hindra mig. Jag tänker inte låta allt ligga och gnaga i mitt huvud, för det kan leda till att jag blir introvert.
Nu är det nog.
Nu kommer en rejäl dos av moi, Pernilla Svensson, och jag ska aldrig mer vara "rädd" för att skratta åt (ibland olämpliga) skämt, visa vad jag tycker om, stå för det jag säger och ibland inte tänka innan jag snackar. 
 
Man är väl inte den som följer stömmen.